Det har snackats om lardo i matkretsar de senaste åren och fine dining-restaurangerna har vid det här laget lindat in både pilgrimsmusslor och hummerklor i denna vita hinna. Jag vill minnas att jag har ätit detta i någon rätt på Oaxen något år men det gav uppenbarligen inget djupare intryck just då.
Häromdagen när jag knallade runt på Daglivs så fick jag syn på en fettvit förpackning lardo och bestämde mig för att ge det en chans. Väl hemma så plockades lardon ut ur kylskåpet och fick ligga framme för att få en fin rumstemperatur och snurrades sedan upp på ett fat.
Då jag inte är så förtjust i rent fett annars så blev spänningen skyhög, hur skulle detta smaka? Hur skulle konsistensen vara? Skulle jag gilla detta?
Den fettiga konsistensen som annars uppstår när man äter rent fett fanns inte alls där. Lardon bokstavligen smälte i munnen - och jag gillade det! Smaken då? Saltad smak åt parmaskinkshållet men utan den köttiga känslan men ändå på något konstigt vis angenäm. Ett varningens ord ska dock utfärdas, efter ett par skivor så känner man hur det börjar dra ihop sig i blodkärlen och en konstig mättnad infinner sig.
När blodkärlen har tunnats ut igen så blir det definitivt en repris på inköpet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar