Las Vegas, jakten på buffén

Nu när kylan har slagit till som värst här i Sverige så passar det utmärkt att se tillbaka på 2009 och roliga matminnen.

Las Vegas, staden och myten som man har suktat efter i så många filmer och historier blev i somras äntligen verklighet. Såhär i efterhand kan man väl konstatera att det inte blir vad man i första hand hade tänkt sig eller trott att det skulle vara. Att se överviktiga, konstiga, lustiga människor i horder bakom spelautomater och på hotellutlånade permobiler är något utöver det vanliga. Det supersnygga Vegas lyste med sin frånvaro men det hade sin charm ändå och väl där så började jakten på den vräkigaste buffén. Lite research innan sade att vi skulle gå på Bellagios buffé som skulle vara den bästa och även den dyraste. Runt 40 dollar skulle det kosta och det är inte mycket pengar med tanke på vad som utlovades.

Efter att ha köat med japanska turister och bräkiga rednecks så väntade kassan och där fick vi snällt betala på finaste ICA-manér - i en liten kassa. Betalningen avklarad och vi blev visade till ett bord och sen var det bara att gå loss. Vi fick placeringen 5 meter ifrån det populäraste stoppet på hela buffén, de legendariska benen från kamchatkakrabban! Våra kära medgäster i lassade, bokstavligt talat, berg med krabb-ben på tallrikarna och toppade det hela med stora skålar smällt smör.

En notering som gjordes var att de flesta amerikaner gick loss på krabban och sen vidare på vanliga saker som pizza-slices, pasta och glass. Och gärna på samma tallrik i en härlig milkshakeliknande pizzabolognese. Nåväl, man ska ju inte klanka ner på white trashen när man själv kommer från europas kallaste avkrok.

Starter

Kamchatka-ben såklart!

Second plate starter

Ett till krabb-ben.
En scandinavisk tartlett med laxmousse (förövrigt vad jag såg den enda helt orörda fatet...).
Wonton-historia som var vidrig.
En maki-rulle som smakade ok, till det lite algsallad.
Två träsktrålade räkor.

Varmrätt

Oxfilé Wellington, gjorde inget avtryck.
Annan köttbit med bbq-sås som smakade helt okej.
Mac & Cheese - torr.
En sparris med någon blek hollandaise-avart.

Second plate hot food

Confiterat anklår, snustorrt.
Yorkshire pudding
Någon odenfierbar röra på toast som jag inte har ett blekaste minne av.

Ost


Konditoriet



Det var verkligen ett kondis och här hämtades flera små tallrikar för avsmakning.

Även om maten egentligen inte smakade något så var detta en upplevelse som levde kvar länge i sinnet. Och till slut så är det bara att lyfta på hatten för white trash-amerikanerna, de hade ju så rätt - krabban var godast!